Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 33 : Lund

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

I detta kapitel märks framför allt de egendomliga förlustsiffrorna på sidan 777. Vidare märks Swedenborgs mörka tankar om Karl XII, i själva verket nedtecknade först flera decennier senare. Avsnittets verkliga höjdare kommer dock på sista sidan där Livgardet (i verkligheten i Stockholm) paraderar på torget i Lund och avsvär suveräniteten - det rådande statskicket! Kapitlet är också rikt på rövarhistorier om Lars Gathenhielm, bland annat har Brunner på sidan 766 totalt missuppfattat anledningen till att Lars Gathe blev Lars Gathenhielm. På sidan 782 har vi "180-gradersbrunner" i full aktion, ett positivt kungligt svar på en förhandlingsinvit görs till ett tvärt avslag.

På sidan 781 finns rika exempel på inlåneverksamhet.

 

Genomgången

 

Sidan 758: Kungen kommer till Lund den 6 september 1716, på tredje dagen därefter ankommer Görtz.  

Som ovan nämnts var Görtz i Holland.  

Sidan 758-759: Görtz intriger får danske kungen att be ryssarna att lämna Danmark.

Alltsammans är Fryxell (1859), del 29, s.34. Vad som i verkligheten skedde behandlas t.ex. i Hans Baggers artikel En begivenhed der ikke fandt sted, publicerad i Historisk tidsskrift 2003, s. 118-160. I själva verket var det tsaren som den 8/19 september (två dagar före den planerade landstigningen)  till danskarnas bestörtning meddelade att han inte längre kunde medverka i operationen. Danskarna började då misstänka att tsaren spelade under täcket med svenskarna, men problemet var snarast att tsaren hade blivit missnöjd med den utpräglade danska försiktigheten och fruktade att svenska armén i Skåne var betydligt större än vad den i verkligheten var. Genom förhör med svenska fångar tagna vid strandhugg hade ryssarna fått intrycket att Karl XII förfogade över ca 40 000 man. Detta ansåg tsaren och hans generaler gjorde en landstigning till ett vågspel - inte minst därför de hade fått en låg uppfattning om den danska arméns kvalitet och pålitlighet.

Som Bagger nämner var det först långt senare som Goertz började sondera läget på rysk sida.

Sidan 759: Karl XII begriper inte någonting av Görtz statsmannaskap.  

Som framgår av hans skrivelse till Ulrika Eleonora av den 2 september 1714 var Karl XII alls ingen utrikespolitisk analfabet. För denna, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 124 ff. I brevet tecknas en politisk linje som Görtz kom att följa under de år då han stod i spetsen för svensk utrikespolitik.  

Sidan 759: Karl XII sover på en halmkärve på golvet.  

Det kan ligga någon kärna av sanning i detta, Bernhard v. Beskow refererar i sin bok Karl den tolfte en passus ur ett brev från Ulrika Eleonora från våren 1717, i vilket hon nämner att hon har fått höra att Karl XII har börjat "ligga uti säng" (s. 169).

Sidan 759: Kungen upprättar en livskvadron som ska avlösa drabantkåren. 

I själva verket fungerade livskvadronen som ett slags bihang till Livdrabantkåren, vilken ju decimerats kraftigt under de föregående åren.  

Sidan 759: Kungen sätter en rad tyskar i ledningen så att han kan samtala på sitt modersmål. 

Som anförts redan i början av den här genomgången var svenska Karl XII:s modersmål, se t.ex. instruktionen för hans guvernör från mars 1690. 

Sidan 760: Fredrik av Hessen drar slutsatsen att kungen tänker förbli ogift.  

Nej, det var Casten Feif som drog slutsatsen. Kungens replik refereras av Frans G. Bengtsson i Karl XII:s levnad.  

Sidan 760: Kungen byter planmässigt ut alla ämbetsmän han en tid begagnat. Åtgärder avgörs omväxlande genom ombudsrådet och statssekreterarna, genom kanslisten eller kopisten. Han tillser att det inte blir något sammanhang i överläggning, beslut eller verkställighet.  

Tja, Bengt Liljegren citerar ett brev från Casten Feif, skrivet den 1 november 1716. I detta berättar Feif att han måste vara hos Karl XII från klockan 3-7 på morgnarna, sedan från 7 till 13 eller 14 när det mönstring och sedan efter maten ända till klockan 8 eller 9 på kvällen. När det inte är mönstringar måste Feif oftast vara hos kungen hela förmiddagen. Det låter väl inte riktigt som Brunners beskrivning, som f.ö. är hämtad från Fryxell (1903), del 29, s. 39. Fryxell bygger på franska diplomatrapporter från juni 1717. För detta, se Liljegren s. 27. 

Sidan 760: Ingen ämbetsman vågar föreslå något då de är rädda för att bli avsatta.  

Naturligtvis helt tokigt. Det är ju t.ex. känt från de första krigsåren att Piper, Hermelin m.fl. mer än en gång, ofta med stöd från kansliet i Stockholm, föreslog en annan politik i Polen. De avsattes inte. I själva verket var nog Karl XII mer fördragsam än de flesta just när det gällde avvikande uppfattningar i omgivningen, i synnerhet om man ska tro den "vanliga" bild som utmålar situationen som den att alla rådgivare sade en sak och kungen gjorde tvärtemot.  

Sidan 761-762: Kungen författar sina teser, som Hein ska diskutera med Thomasius. De ska också tryckas och översättas till flera språk.  

I Konung Karl XII:s egenhändiga bref (s. 467 ff) återges såväl teserna som samtalet med Feif. Där framgår att Hein hade lovat att inte lämna ut dem till någon. Följaktligen kan Karl XII inte ha avsett att de skulle tryckas.

Här har Brunner alltså återigen snurrat "urkällan" 180 grader.  

Sidan 762-763: Den ryske statsministern, baron Osterman, hade redan vidtalats.  

Detta är också fel. Osterman blev baron först efter freden i Nystad och i de svensk-ryska förhandlingarna involverades han först genom kongressen på Åland. Vidare var han 1716 inte "statsminister", utan endast kansliråd. För honom se bl.a. Wittram, R., Peter I, s. 262.  

Sidan 763: Kungen kallar till Lund assessor Polhammar och dennes lärjunge, den världsberyktade Emanuel Swedberg. 

Emanuel Swedberg (1688-1772) var i det läget kanske inte en "nobody", men hans främsta merit torde ha varit redaktörskapet för den nystartade tidskriften Daedalus Hypoboreus. För detta, se Bergquist, L., Swedenborgs hemlighet, s. 93 f.  

Sidan 763: Polhammar hade bistått vid byggandet av en docka i Karlskrona, inkallad som sakkunnig redan under kungens tid i Bender. 

I själva verket fattades beslut om byggnationen i början av november 1716 och Polhems arbete med fångdammen inleddes först i maj 1717, se Ätten Wachtmeister genom seklerna I, s. 334 f.  

Sidan 763: Kungen berättar om hur han en marsch från Gadjatj till Veprik högg sönder fruset vin med värjan.  

En händelse som dock brukar förläggas till Polen, se Liljegren s. 65.  

Sidan 763: Karl XII har ett förädlande inflytande på Polhammar och Swedberg.  

Att Karl XII aldrig yttrat sig på det sättet kan man vara förvissad om. 

Sidan  764: Jesper Swedberg besöker kungen. 

Rätt tid på året, men galet år. Det var först den 30 november 1717 som Swedberg kom till Lund, se t.ex. Liljegren s. 75.  

Sidan 764-765: Kungen "förhör" Andreas Rhyzelius, sin forne drabantpredikant. 

Detta är däremot rätt år, fast kronologin är tokig. Polhammar och Swedberg hade träffat Karl XII första gången i början av december 1716, se Bergquist s. 95. Rhyzelius hade kommit till Lund redan den 25 oktober och förhöret hölls den 29, se Biskop A. O. Rhyzelii anteckningar om sitt lefverne, s. 75.  

Drabantpredikant blev Rhyzelius 1713, men som kungen varit utomlands var detta första gången de båda träffades.  

Sidan 765: Kungen vill bli absolverad och kommunicerad, men Rhyzelius tröttnar och börjar gräla med kungen om kriget.  

Nja, det säger Rhyzelius inte ett dugg om just i detta sammanhang, se ovan angivna källa. Däremot nämner han att det hände att de hamnade i gräl när Rhyzelius tog upp sådana ämnen. Men, skriver han, de skildes aldrig som ovänner.  

Rhyzelius gick det bra för efter 1718 och han skriver i sina minnen positivt även om Fredrik I. Men Karl XII synes den gode Rhyzelius ha beundrat alldeles gränslöst, trots kontroverserna. I sina kommentarer till Karl XII:s död skriver R.: "Huru han saknades long tid efter sin död, thet skal historien witna om thet lägerwall, i hwilket hela riket therefter ju lenger thes mer stupade." Inte för att detta betyder särskilt mycket, men ska Swedenborgs sent nedskrivna åsikter upphöjas till någon slags sanning kan t.ex. Rhyzelius likaledes sent nedskrivna minnen också dras fram. 

Sidan 765: Tre präster utses att dela på arbetet att leda kungens morgon- och aftonbön samt stå för predikan, utom Rhyzelius också Carl Sternell och Jöran Nordberg.  

Detta är i och för sig riktigt, men i samma notis i Rhyzelius minnen berättas att Nordberg mycket snart avlöstes av Magnus Salstedt. 

Sidan 765 Svedberg predikar första adventssöndagen.  

I själva verket först andra advent och då dessutom först påföljande år, inte 1716, se Rhyzelius berättelse s. 81.  

Sidan 765: Karl XII har nyligen kallat ned Armfelt och de la Barre för att med deras armé skydda Stockholm.  

Redan i början av augusti stod infanteriet nära Gävle och kavalleriet mellan Gävle och Stockholm. Såväl i september och oktober hade Armfelt sitt högkvarter alldeles i närheten av Stockholm, se Hornborg, E., Karolinen Armfelt och kampen om Finland under stora nordiska kriget, s. 235.  

Sidan 765: Det har nyligen utgått befallning till landshövdingarna att göra upp listor på alla manspersoner.  

Detta var den s.k. nya roteringen, beordrad i ett kungligt brev av den 31 januari 1717. För detta, se Petri s. 440.

Kronologin blir egendomlig, nyligen advent och nu slutet av januari året därpå.  

Sidan 765: Ryssarna har infallit. De har förhärjat Kalix, Piteå, Luleå och avancerar mot Skellefteå.  

Det handlade om en liten styrka kosacker som i december 1716 strövade längs kusten ned till Piteå, se Övre Norrlands historia II, s. 356. De undvek strid med allmogeuppbådet och var bara ute efter att härja.

Vi är alltså då tydligen tillbaka i december 1716. För detta se också Historisk tidskrift 1892, s. 270 ff.  

Sidan 765: Infallet i Skottland måste fullbordas.  

Vad som var Karl XII:s avsikt i fråga om jakobiterna har aldrig kunnat fastställas. Som något infall inte kom till vare sig 1717 eller 1718 är det trots allt möjligt att det inte ens var hans avsikt att ett sådant skulle äga rum.  

Sidan 766: Kungen följer med tillfredsställelse den 26-årige Lars Gathes framfart. Denne fortsätter att sönderskjuta fiendens fartyg, plundra och mörda med samvetslös glupskhet och djärvhet.  

Som Gathenhielm var född den 30 november 1689 var han vid den här tiden 27 år, inte 26. Uttrycket "samvetslös glupskhet" är ur Fryxell (1903), del 29, s. 73. Därifrån kommer också åldersuppgiften, men Fryxell talar om år 1715. Sedan var kaperiverksamheten en av kronan skäligen reglerad verksamhet, varför detta ivriga plundrande och mördande inte heller är korrekt. För kaperiet, se t.ex. Ericson, L., Lasse i Gatan. - Lund, 1997. 

Sidan 766: Kungen upphöjer i januari 1717 Gathe till namn och värdighet av kommendör vid flottan. Gathe blir Gathenhielm.  

Här har Brunner totalt missuppfattat allting. Gathe fick inte nytt namn därför att han blev kommendör, kommendör var helt enkelt en grad. Namnbytet orsakades av att Gathe adlades, men det hade skett redan den 29 december 1715, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Formuleringen är ur Fryxell (1903), del 29, s. 74, dock undantagandes namnbytet. Till skillnad från Brunner förstod Fryxell orsaken bakom namnbytet.  

Sidan 766: Kungen väljer till överskrift på adelsbrevet Zachariae 5.1-3. 

Nej, det gjorde han inte heller. Sköldebrevets text är återgivet i Traung, O., Lars Gathenhielm, s. 70 f. Uppgiften är ur Fryxell (1903), del 29, s. 73, som där säger att detta föreslogs. Källan för det påståendet är en rimmad berättelse i Linköpings stiftsbibliotek.  

Sidan 766: Gathenhielm får befallning att utrusta en fraktflotta.  

Detta är förvisso en uppgift som går runt i litteraturen. Traung har den, Murray har den också. Frågan är dock om den inte emanerar från Fryxell (1903), del 29, s. 51, som i sin tur som källa anför franska ministerbrev från november 1716. Det hela är inte helt övertygande, så långt gångna tycks förhandlingarna med jakobiterna inte ha varit. Jägerskiöld berör ämnet på s. 109 f. och uttrycker också vissa tvivel på att det hela var allvarligt menat.  

Sidan 767: Kungens syster skickar marmelad, meloner, kalott och peruker. Brev citeras. 

Det aktuella brevet rör dock bara kalott och peruk. Citatet är ur senare delen, men det är inte helt ordagrant, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 164 f.  

Sidan 767: Rådet vill störta Karl XII och göra Ulrika Eleonora till riksföreståndare.  

Nja, den typen av drastiska åtgärder kan man vara säker på att rådet aldrig på allvar övervägde under den tid Karl XII befann sig i Sverige.  

Sidan 767-768: Karl XII vill gifta bort sin hovnarr med en puckelryggig rådmansdotter från Strömstad, avbryts av bud om att Stenbock avlidit.  

Detta är ur Fryxell (1903), del 29, s. 122. Fryxell har i sin tur hämtat uppgiften från Olof v. Dalin, född 1708. Dennes förstahandskännedom om saken bör alltså ha varit rätt begränsad. Sedan bör detta nog ha inträffat medan kungen befann sig i Strömstad och inte under tiden i Lund - om det nu alls har skett. Rådmannen i fråga skulle rimligen inte ha varit trakterad av ett sådant parti. 

Stenbock avled den 23 februari 1717. Detta skulle tidfästa episoden till slutet av samma månad, en tidpunkt då Karl XII befann sig i Lund. 

Sidan 768: Karl XII ser aldrig till några från Tönningen frigivna officerare.  

Nja, nu tog sig väldigt många hem på ett eller annat sätt. Petri nämner t.ex. i Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia III, s. 401 att på nyåret 1714 var samtliga det regementets officerare tillbaka i Sverige.  

Sidan 768: Karl XII gramse på Stenbock.  

Det lär han ha varit p.g.a. att denne hade valt att gå åt Holstein istället för åt Polen, som tanken var. Och Karl XII var säkert heller inte helt nöjd med slutresultatet. Men att Karl XII skulle varit arg på Stenbock primärt för dennes framgångar får sägas vara rätt befängt. Man kan jämföra med behandlingen av t.ex. Lewenhaupt, vars karriär hade gått raskt uppåt genom insatserna i Baltikum. Däremot blev kungens dom över Lewenhaupt hård i avseende på kapitulationen vid Perevolotjna. 

Sidan 768: Goertz och Gyllenborg arresteras, har i sällskap med Poniatowski av bankirer i Paris fått dryga summor för kungens jakobiterkrig.  

Medan det är riktigt att Goertz och Gyllenborg båda arresterades är summornas storlek mer oklara. Murray (s. 313) talar om 50 000 "crowns" från jakobiterna fram till och med januari månads utgång 1717.  

Sidan 768: Kardinal Alberoni strider om kronan med kung Filip. Alberoni avslöjar därför allt han vet om svenskarnas förehavande för kung Georg.  

Naturligtvis hade kardinalen inte några planer på att störta Filip V och sätta sig själv på tronen. Vad Fryxell säger är att hertigen av Orléans lät Georg få veta det han kände till om svenskarnas stämplingar, se (1903), del 29, s. 52.  

Brunner har uppenbarligen förväxlat Alberoni och hertigen av Orléans.  

Sidan 769-770: Karl XII företar mönstringar av trupper vid norska gränsen. Färdas på Stora Le och landstiger bland norrmännen. Rider sedan tillbaka till Strömstad.  

Här har Brunner kokt ihop en egendomlig soppa. Under 1717 höll sig Karl XII i Skåne, undantagandes en mönstringsresa till gränsområdet under september, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 164 ff.  

Färden på Stora Le ägde rum först året efter, i juni 1718, se Hultmans berättelse. Den var heller inte fullt så våghalsig som Brunner beskriver, landstigningen skedde på en holme i sjön.  

Sidan 770: Kungen förutser ett anfall mot Strömstad och Sundsborg, Giertta ges befälet på platsen 

Sundsborg låg dock vid Svinesund, vilket är ett gott stycke från Strömstad. Formuleringen är hämtad från Fryxell (1903), del 29, s. 68. 

Sidan 770: Danska och ryska flottor härjar i maj 1717 Öland och Blekinges kust.  

Detta är en uppgift ur Fryxell (1903), del 29, s. 66. Jag tar mig dock t.v. friheten att vara skeptisk till detta. 

Sidan 771: Danske kungen vill rikta ett hugg mot Gathes sjöröveri.  

Gathe bar sedan adlandet 1715 namnet Gathenhielm, se anm. till sidan 766. Sedan bedrev Gathenhielm inte sjöröveri utan av svenska kronan reglerad kaparverksamhet, vilket är en helt annan sak.  

Sidan 770-771: Tordenskiold angriper Göteborg medan kungen ligger fängslad i sängen efter sitt benbrott.  

Enligt Bengt Liljegrens Karl XII i Lund s. 24 skedde ridolyckan den 10 maj 1717. Anfallet mot Göteborg hade gått av av stapeln redan den 2- 3 maj, se Göteborgs eskader och örlogsstation 1523-1870 s. 140 f.  

 Sidan 771-772: Rudbeck och Rhyzelius debatterar en vecka efter att den sistnämnde utsetts till förste hov- och drabantpredikant. 

Här dyker det upp ett intressant problem. Rhyzelius säger att han erhöll denna utnämning den 13 juni 1717, en uppgift som också finns i Svenskt biografiskt lexikon. Rhyzelius säger också att Karl XII på sin 35-årsdag reste till Bohuslän med ett litet följe. Men detta fungerar inte, det finns egenhändiga brev från juli 1717 avsända från Lund. Någon debatt mellan Rhyzelius och Rudbeck nämns i vart fall inte i den förstnämndes berättelse.  

Sidan 772: Biskop Svedberg liknar Karl XII vid Rehabeam, som fört landet till inbördeskrig och ett förödande krig mot farao Sisak.  

Om man studerar Bibelns berättelse om Rehabeam så ger den vid handen att Rehabeam inte lyssnade på de äldstas råd, varför riket delades i två delar. Rehabeam ville då med vapenmakt underkuva de som slutit upp runt hans rival Jerobeam, men vek sig då Gud förbjöd detta. Efter tre år började Rehabeam och hans folk att vända sig från Gud och på femte året föll farao Sisak in i Israel.

Det som ledde till att landet splittrades var Rehabeams underlåtenhet att lindra det tryck som hans far kung Salomo lagt på landet. Läser man Svedbergs egen berättelse så framstår dock innebörden som väsentligt annorlunda än vad Brunner vill antyda. Svedberg säger nämligen att landets synder varit så stora i så många år att om någon skulle komma till Karl XII och begära lättnader så skulle detta förtjäna samma hårda svar som Rehabeam gav. Man får nog säga att Brunner här snurrat Svedbergs budskap 180 grader. Man kan jämföra med Fryxell (1903), del 27, s. 114 där det anförs samtida brev som innehåller en icke-brunnersk tolkning, nämligen att predikan var ett stöd för enväldet.  

Sedan ska sägas att detta var en predikan som hölls andra söndagen i advent 1717, alltså flera månader efter Rhyzelius utnämning (se anm. till s. 771-772). 

Sidan 772: Emanuel Svedberg yttrar sig rörande kriget.  

Nja, om detta ska inträffa efter faderns predikan blir det mycket egendomligt. Emanuel S. och Polhem besökte Lund sommaren 1717, men det var ju närmare ett halvår före Jesper Svedbergs predikan.  

Sidan 772: Emanuel S. menar att Sverige allmänt lutar åt barbari och att det lär vara fåfängt för Karl XII att hålla det borta.  

Repliken låter bekant, men jag kan inte komma på var jag har sett den.  

Sidan 772: Karl XII blandar sig i samtalet och klagar över undersåtarnas ovilja mot krigstjänst. I maj har endast 485 av 595 mönstrade i Västmanland visat sig vara krigsdugliga.  

Detta är en uppgift ur G. E. Axelsons Bidrag till kännedomen om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid, s. 363. Vad det där sägs är dock att vid mönstringen i maj av nyroterade visade sig 485 vara dugliga och 595 odugliga. För omväxlings skull överträffar alltså verkligheten Brunner.  

Sidan 772: Många hugger av sig armar med yxa eller karvar loss fingrarna med kniv för att slippa krigstjänst.  

Axelson (s. 341) nämner att det i Kalmar län förekom att nyroterade högg av sig fötter och händer eller på annat sätt gjorde sig odugliga. I Kronobergs län ska självstympningar ha förekommit redan 1712. Man kan notera att Axelson använder "en del" eller "somliga", medan Brunner väljer "många" - som Fryxell (1903), del 28, s. 30. Armavhuggningen torde vara Brunners uppfinning. 

Sidan 772-773: Kungen ska skärpa straffet för stympning. De som avhuggit höger arm får fäkta med vänster, de skae sova på grankvistar utomhus vintertid, de ska marschera på drivis utan skor. De som stympar sig odugliga ska sättas på Marstrands fästning.  

Här kan man då möjligen undra vad som krävdes för att bli odugligförklarad om det inte räckte med avhuggning av arm? Båda armarna? Båda benen? De som till äventyrs överlevde sådana stympningar, vad skulle de göra för nytta i Marstrand? För övrigt kan man fundera över hur en soldat skulle ha kunnat hantera gevär, pik eller värja/häst med bara en arm.  

Jag är skäligen övertygad om att Brunners fantasi här löpt amok. Det utfärdades ett kungligt brev i ämnet den 9 december 1717, vilket jag ännu inte tittat på. Men jag är skäligen säker på att Brunners radikala utomhusaktiviteter lyser med sin frånvaro därstädes. Brunners kungliga funderingar ska dessutom utspela sig mitt i sommaren, fel tid för vintriga straff. 

Sidan 773: Kungen vill ha en maskin som slaktar oxar, tar hästar till trossen, gör siste man till soldat m.m.  

Behöver väl inte sägas att detta är ett rent påhitt. 

Sidan 773: Kungen har uppdragit åt Polhem att förena två hav genom att bygga kanal mellan Norrköping och Göteborg. 

Nu var detta med en kanal till Västerhavet en gammal idé som funnits redan hos t.ex. biskop Brask. Bakgrunden till Karl XII:s intresse var en framställning från Swedenborg, som av Eric Benzelius d.y. informerats om Brasks idé. Polhem anammade den och blev projektets energiske förespråkare. Nu handlade det inte om en kanal mellan Göteborg och Norrköping utan om en kanal mellan Göta älv och Norrköping, Polhem var uppenbart inriktad på att så långt möjligt utnyttja befintliga vattendrag. För detta, se Göta kanals historia, del I, s. 7 och Bring, S. E., Trollhätte kanals historia till 1844, s. 61 ff. Hela projektet i denna omfattande utformning formulerades dessutom inte förrän den 16 januari 1718, alltså drygt 6 månader efter här beskrivna händelser.  

Sidan 773: Gyllenborg skickades med ett engelskt fartyg till Göteborg.  

I själva verket landsattes han i Marstrand i augusti för att infinna sig hos Karl XII, som då befann sig i Strömstad, den 1 september, se Svenskt biografiskt lexikon 17, s. 532. 

Sidan 773: Görtz skriver i juli och berättar att han med mycken prakt lämnat fängelset under utströande av nödmynt.  

Visserligen släpptes han den 31 juli 1717 (eller om det nu var den 1 augusti), men den första rapporten till Karl XII är från den 1/11 augusti, se Jägerskiöld s. 159. När det gäller nödmynten håller jag saken för osannolik, men ska undersöka saken. 

Sidan 773: Görtz berättar att han för tsaren tänker ta upp ett gammalt förslag om att göra tsarens dotter Anna till svensk drottning genom giftermål med Karl Fredrik.  

Uppgifter som Fryxell (1903), del 29, s. 79 kallar "lösa rykten". Brevet i fråga innehöll av allt att döma heller inga sådana uppgifter. Det skulle dessutom ha inneburit ett övertramp av Goertz, Karl XII hade ju inte gjort någon deklaration i tronföljdsfrågan och hade dessutom förklarat sig beredd till giftermål när det blev fred. För brevets verkliga innehåll, se Jägerskiöld s. 159 och Hartman, K. J., Åländska kongressen och dess förhistoria I, s. 139.  

Sidan 774: Det spanska sändebudet Posso Buono kommer till Lund.  

Jägerskiöld nämner denne man, guvernören över Porto Longone "Pozzo Bueno". Hans egentliga namn torde ha varit Jacinto de Pozebueno, senare ambassadör i London. Se bland annat: http://www.fuenterrebollo.com/faqs-numismatica/gibraltar.html 

Sedan är det så att detta med besöket hänför sig till hösten 1718 och inte till hösten 1717. För detta, se Fryxell (1903), del 29, s. 61 samt Jägerskiöld s. 438.  

Sidan 774: Tordenskiold anfaller Strömstad. Västerbottningarnas överste Kagg ingriper. 

Carl Kagg (1677-1730) var vid tillfället dock bara överstelöjtnant, se Steckzén, B., Västerbottens regementes officerare till år 1841, s. 177. 

Sidan 774: Karl XII anländer i början av augusti till Strömstad. 

I själva verket lämnade Karl XII Lund först i slutet av månaden. Till Strömstad torde han ha kommit vid månadsskiftet augusti/september. Exakt datum finns hos Jöran Nordberg, som jag dessvärre inte har till hands f.n. 

Sidan 775: Kungen besöker de sårade.  

Självgodheten ligger förstås i berättarformen. Om istället någon betraktare hade yttrat: "Alla sattes i förundran av hans varma erkänsla och mildhet" skulle klangen förstås varit en helt annan.  

Sidan 775: Den frigivne Gyllenborg anländer i vagn från Göteborg.  

Som nämnts ovan ankom Gyllenborg från Marstrand. 

Sidan 775: Karl XII utnämner Gyllenborg till statssekreterare.  

Dock först den 14 januari 1718, se Svenskt biografiskt lexikon 17, s. 530.  

Sidan 775: Kapten Bock blir samma afton major vid änterkarlarna, adlas v. Bocken.  

Dock först den 18 resp. 19 november 1717, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 775: Tornen skulle sakna dörr att flykta ur.  

Eller att ta sig in igenom för fienden. Man tog sig ut och in genom lösa stegar som förvarades inne i tornet. Att fly på dessa skulle förstås vara lika möjligt som att fly via en dörr.  Däremot skulle fienden få det svårare att ta sig in. Fryxell (1903), del 29, s. 70 f. berättar om tornen, men förklaringen till att det saknades dörr är Brunners egen.  

Sidan 775: Kungen tar med livvakten en pråm över Enningdalsälven in i Norge. Norska krigare låg tjockt i skogarna.  

C. O. Munthe (s. 649 f.) berättar att kungen red en mil in i Enningdalen utan att träffa på en enda norsk soldat. Jag är böjd att tro mer på honom än på Fryxell/Brunner.  

Sidan 775: I Göteborg regerar Gathenhielm som en turk, alla hans fartyg var i sjön. Kungen ser hur en Västindienfarare förs in, 9 man i besättningen har dödats. Prisgodset ska bortauktioneras för 200 000. 

"Turken" och fartygen i sjön är hämtat ur ett brev från C. G. Mörner, daterat 4 april 1717. Alltså ca ett halvår före infallet i Norge i föregående anmärkning. För detta, se Traung s. 103. När det sedan gäller de döda är det hämtat ur ett annat brev från Mörner, daterat 29 november 1717. Det rör en strid som kaparkaptenen Saint Leger ska ha haft med en dansk konvoj ett par dagar tidigare, varvid S:t Léger (och inte Västindienfararen) ska förlorat minst 9 man i döda och sårade, se Traung s. 104. Någon kunglig beskådning av det prisfartyget var förstås inte möjlig, Karl XII var då tillbaka i Lund. När det gäller auktionen så ligger det väl i sakens natur att en exakt summa inte kan ges före auktionen. Uppgiften är ur ett tredje brev från Mörner, daterat 30 oktober 1717, och har alltså dessutom inget med Västindienfararen att göra utan avser istället Gathenhielms samlade prisgods. För detta, se Traung, s. 104. 

Sidan 776: Kungen vill ha listor på salt och spannmål för att krigsförråden måste fyllas.  

Detta har redan varit på tapeten på sidan 749, se anmärkning därstädes. Lindeberg nämner i Svensk ekonomisk politik under den Görtzska epoken (s. 199 f.) att åtgärden synes ha varit föranledd av dåliga skördar under 1717 och avsikten att införa en hård reglering av handeln.  

Sidan 777: Krigskollegium har sammanställt listor över utgångna män sedan aktionen vid Poltava, översänds av greve Bonde.  

Nu var Gustaf Bonde (1682-1764) inte tjänsteman i Krigskollegium, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Sedan torde Brunner ha missuppfattat en referens hos Adelskiöld, i vilken det relateras att Gustaf Bonde av dåvarande presidenten i Krigskollegium (oklart vem, då inget årtal ges) ska ha fått sig berättat att intill slaget vid Poltava hade 400 000 man "utgått" ur Sverige och Finland. En helt omöjlig siffra, för övrigt. Om man antar att landets krigsmakt vid krigsutbrottet uppgick till drygt 100 000 man skulle detta ha inneburit tre totala nyrekryteringar under åren 1700-1709. De beräkningar som gjorts av t.ex. Jan Lindegren pekar väl snarast på en total nyrekrytering under samma period. För Bondes berättelse, se Adelsköld, C., Karl XII och svenskarne, del 2, s. 295 f.  

Sidan 777: Rikets befolkning angavs vara 1 247 000.  

Det är en siffra som också anges av Adelsköld (s. 297), efter beräkningar gjorda av G. F. Axelson. Den siffran avser 1718 och enbart Sverige, Finland är alltså inte inkluderat. Lennart Andersson Palm har i Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571-1997 (s. 41 ff.) redogjort för sina beräkningar. Hans siffra är för 1699 1 363 000 personer. Motsvarande siffra för 1718 sätter han till 1 408 000. Detta innebär att Sverige, trots krig, pest och en del missväxtår, skulle ha upplevt en svag folkökning. Siffran för 1718 överensstämmer f.ö. väl med tidigare beräkningar av bland annat Eli Heckscher. 

Sidan 777: Under krigen i Polen och Ryssland hade 230 000 svenskar och finnar omkommit.  

Detta är en modifierad Adelsköld, del I, s. 258. Adelskölds uträkning är som följer: Anders Fryxell säger att 300 000 man utgick från Sverige, Finland och Östersjöprovinserna. 2 000 föll vid Narva, 40 000 dog i Ryssland, 22 000 kvarlämnades i Baltikum och 6 000 återkom till Sverige. Detta gör 70 000. Resterande 230 000 måste alltså ha omkommit "genom den polska fejden".  

Som den "polska fejden" pågick åren 1700-1706 skulle detta ha inneburit genomsnittliga årliga förluster i storleksordningen 30 000 man. Siffror som är fullkomligt uppåt väggarna. Man kan jämföra med de siffror för rekryttransporter som ges av Sven Grauers i uppsatsen De militära transporterna över Östersjön under stora nordiska krigets första skede 1700-1708. Där anges bl.a. att det 1702 översändes 4 000 man och 1704 6 667 man, d.v.s. helt andra tal. Som tidigare nämnts angav C. O. Nordensvan redan i Karolinska förbundets årsbok 1916 en nivå på ett hundraprocentigt tillskott av regementenas nummerstyrka under åren 1701-1708, en uppskattning som står sig rätt väl även i våra dagar. Lennart Andersson Palm gör i Livet, kärleken och döden (s. 142 ff) utifrån Jan Lindegrens beräkningar en uppskattning av förlusterna under det stora nordiska kriget. För perioden 1700-1709 stannar slutsiffran på 80 400 man och för åren 1710-1719 på 67 090 man eller totalt ca 150 000 man för hela kriget (undantagandes 1720-1721). Dessa siffror gäller nuvarande Sverige.  

Summa summarum: Här har vi ett typiskt fall. Brunner har inte alls gått till några "urkällor", utan litar till Fryxell och Adelsköld. Han har heller inte utnyttjat modern forskning, utan är i princip kvar på 1850-talet.  

Sidan 777: Manspillan i andra länder beräknades uppgå till 120 000.  

Detta är Adelsköld, del 2, s. 297. Siffran avser dock den av A. uppskattade "manspillan" för åren 1709-1718. Siffror för "andra länder", d.v.s. Danmark-Norge, Sachsen-Polen, Ryssland, Hannover och Preussen kan man inom den svenska förvaltningen av lätt insedda skäl inte ha haft. Sannolikt finns det inte ens i våra dagar några säkra uppskattningar av detta. Att den sammanlagda siffran för dessa länder har varit betydligt större än 120 000 behöver man dock knappast betvivla.  

Sidan 777: Kungen kan korrigera siffran för Ryssland, Lewenhaupt förvägras hjälp.  

Nu skall väl inte ovanstående siffror betraktas som säkra intill ental. Avslaget berörs i Fryxell (1902), del 22, s. 208 där det sägs att det på ett brev från rådet till Karl XII av den 4 september 1718 finns en blyertsanteckning som lyder: "Det blir intet af". Fryxell uttalar sig inte om upphovsmannen.  

Sidan 777: Müllern varnar Karl XII.  

Alltsammans är ur Fryxell (1903), del 28, s. 148 och Memoire de l'etat de Suède 1717. Detta bör vara Campredon. Uppgiften är alltså i andra hand, som allra bäst. Campredon uttalade sig också om de ledande svenska sjöofficerna, se: http://members.tripod.com/Bengt_Nilsson/Marinhistoria/campredon.htm. I det fallet var han i varje fall kraftigt "ute och reste". 

Sidan 777: Kungen utformar nattvardssilvret för norska fälttåget. 

Detta är hämtat ur Rhyzelius berättelse och ska röra november 1717. Här upptaget bara för att bilda en kronologisk hållpunkt.  

Sidan 778: David v. Krafft rullar in på ateljégården, målar kungens porträtt. Detta skär kungen sönder då Krafft hånat honom genom sitt sätt att måla.  

Tolkningen av denna episod har varierat. Kraffts egen ska ha varit att det berodde på att målningen var en ny version som Karl XII inte hade godkänt framställningen av. Andra förslag är att porträttet inte var tillräckligt realistiskt eller att det var för realistiskt. Man vet helt enkelt inte.

Brunners tolkning är förstås den naturliga utifrån den tes han driver. Dock har han glömt att inflika att Karl XII tröstade den gråtande Pasch, se Liljegren s. 91 f.  

Sidan 778: Swedenborg tycker inte om Karl XII:s gäckeri i Mathesi.  

Detta är ur ett brev till Benzelius från december 1717, se The letters and memorials of Emanuel Swedenborg I, s. 163 f. Det syftar på besöket i Lund under sommaren 1717 och har alltså inget med november 1717 att göra.  

Sidan 779: Kungen frågar Swedberg om denne anser honom vara diaboliskt ond, djävulen och helvetets härskare m.m.  

Det här är förstås rent omöjligt, bland annat av den anledningen att Emanuel Swedberg vid den här tiden på Brunsbo i Västergötland och kungen var i Lund. Sedan är det så att det här är åsikter om Karl XII som Swedenborg skrev ned i sin Diarium spirituale.  I sin avhandling Karl XII i svensk litteratur daterar Olov Westerlund dem till 1750- och 1760-tal (s. 157 ff.). Bland dem som Swedenborg också fördömde märks svågern Eric Benzelius, som nog kan sägas ha varit en av hans största välgörare. Måhända blev Swedenborg klarsynt på äldre dagar, måhända blev han istället bitter över verkliga och förmenta oförrätter. Karl XII i helvetet hör hur som helst till en betydligt senare period än 1717.  

Sidan 779: Goertz varnar Karl XII för André Sicre. 

Det är möjligt att Goertz kände till Sicre, men att G. hösten 1717 skulle ha varnat Karl XII för att kungens syster och svåger tänkte mörda honom får nog sägas vara helt uteslutet.  

Sidan 779-780: Goertz visar upp ett uppsnappat brev från lantgreven av Hessen, riktat till kungens syster.  

Ett sådant brev existerar verkligen, se Hartman, K. J., Åländska kongressen och dess förhistoria IV, s. 84. Att det skulle ha snappats upp är förstås däremot ett rent påhitt.  

Sidan 780: Hessarna önskar att operationen mot Norge ska störta Karl XII i olycka.  

I själva verket önskade hessarna att se hela företaget inställt, se Holst, W., Fredrik I, s. 88 ff.  

Sidan 780: Karl XII låter halshugga Tordenskiolds björn.  

Det är lite oklart vad som hände med björnen. Tordenskiolds sentida levnadstecknare Olav Bergersen berättar att den var ombord på det strandade fartyget och att Karl XII beordrade att Tordenskiolds ägodelar skulle återsändas sedan denne hade begärt detta. Men några spår av björnen har jag inte hittat. Vid ett tillfälle ska Karl XII i Lund ha ätit björnkött. Var det T:s björn som åts upp? 

Sidan 780: Vid ett möte med tsaren bestäms att formliga fredsförhandlingar ska öppnas.  

Detta var en överenskommelse som slutits tidigare, se Jägerskiöld s. 221.  

Sidan 780: Tsaren vill ha förhandlingarna i Åbo, Karl XII bestämmer att de ska hållas på Åland.  

Nu kunde förstås inte Karl XII själv bestämma detta. Men ryssarna accepterade utan diskussioner.  

Sidan 780-781: Kungen tar med sig 230 man ur Livgardet och beger sig till Strömstad.  

Nu gjorde han inte något sådant besök i december 1717. Livgardet var dessutom förlagt i Stockholm, inte i Lund. Skildringen av eländet i Strömstad kan därför till en del vara riktig, men Karl XII måste lyftas ut.  

Alltsammans är egentligen Alexander Magnus Dahlbergs berättelse, fast man noterar hur den "förbättrats" i avseende på hur lång tid det tog att förlora 400 man:

Brunner (2005), s. 781 Dahlberg, Alexander Magnus, En karolins lefnadslopp. - Stockholm, 1911. - S. 87
"Timmerskogen fanns uti sjön på holmar. Manskapet tog sig dagligen vadande ut för att fälla. Liksom mänskliga dragdjur släpade de timret ned i vattnet och sammanfogade stora flottar. Med odrägligt arbetande och besvär, klagade Sparre, roddes stockarna en halv mil, ja, ibland en hel, så att mannarna oftast ej återkom förrän klockan 1 om natten då de utmattade och in på bara kroppen genomvåta, lade sig ner på granriset att sova. ""och som manskapet måste uti sjön på holmar, hvarest timberskog fants, fälla och som hästar släpa timbret ned i vattnet, sammanfoga stora flåttar samt med odrägeligt arbetande och besvär, roo dem en half ja understundom hela milen, så at oftast hände, det de innom kl. 12 och 1 om natten intet kunde hinna fram, då de utmattade och in på kroppen genomvåta, utan at på annat sätt än på kroppen kunna torka kläderna igen, måste krypa in i tälten och lägga sig ned på granris, emedan ingen halm var at tilgå;
Även hände att de inlades i de av rått timmer uppbyggda barackerna som var så våta att vatten rann ända ner åt väggarna och stod som en tjock dimma i rummet. ty hände ock, at sedan de kommo at inläggas uti desse af råa timbret upbygde baraqver som voro så våta at vatnet rann ända ner åt väggarne, ock stod som en tjock dimba uti husen,
Härav, trodde Sparre, föll manskapet uti faselig sjukdom som redan inför julen av regementet förtärt över 400 man. det manskapet föllo i en faselig sjukdom som innan vårdagen 1718 förtärdt af vårt regemente allena öfver 400:de man.

Sidan 781: En fientlig kaptenlöjtnant tas till fånga, förklaras som svensk vasall och avrättas.  

Olav Bergersen berör historien i sin biografi över Tordenskiold. Problemet här var att officeren ifråga, en viss Sahlgård, var född i Bohuslän som svensk undersåte. Han ska till sitt försvar bl.a. ha anfört att han lämnat landet som mycket ung och att han inte hade svurit trohetsed till den svenske kungen -argument som också hade brukats av Paykul 1706. De argumenten hjälpte inte den gången och det gick alltså lika illa för Sahlgård, att föra avog sköld mot fäderneslandet var något Karl XII såg ytterst allvarligt på. Den ståndpunkten var dessutom välkänd, exempelvis nämns i Svenskt biografiskt lexikon 28, s. 768 att det i april 1700 hade publicerats ett öppet brev till alla livländare i fientlig tjänst med innebörden att de skulle behandlas välvilligt ifall de genast lämnade denna - i annat fall skulle de som landsförrädare dömas från livet.  

Skildringen är återigen Dahlbergs:

Brunner (2005), s. 781 Dahlberg, Alexander Magnus, En karolins lefnadslopp. - Stockholm, 1911. - S. 87
"Sedan jag med halsduk om näsan besett massgravarna kommenderade jag några officerare och 70 man att på båtar angripa två danska galejor vilka upptäckts bak en holme en mil från staden. "Sedan Hans Högstsalig Kongl. Maj:st glorvyrdigste i åminnelse konung CARL den 12:tes nådigste ankomst ifrån Lund til Strömstad blef jag med en lieutenant, 6 underofficerare och 70 man commenderad under general adjutanten Sparres commando, at på båtar angripa 2:ne danska galejor som lagt sig bak om en holma en mil från staden,
Jag såg på från stranden då galejorna kringrändes av våra lätta fartyg. dem vi ock med våra lätta fartyg kringrände,
Efter något litet motstånd borttogs de. och efter något motstånd borttogo,
Vi förlorade 20 i döda dem jag befallde få uppdragna för inspektion. hvarvid vi förlorade 20 man,
I gengäld tog vi 70 av fienden till fånga med en kaptenlöjtnant. men bekommo några och 70 tillika med en capitain lieutenant och en lieutenant till fånga;
Sedan jag förhört den senare förklarades han för svensk vasall. den förra, som förklarades för svensk vasall blef en tid derefter,
Likmätigt krigsrättens dom lät jag arkebusera honom." likmätigt krigs-rättens dom arquebuserad."

Sidan 781: Medan Rhyzelius håller högmässan på juldagen sänds värvare in i kyrkan för att bortta allt vuxet mansfolk, studenter och även gossar på 15 år.  

Medan Rhyzelius i sin berättelse omtalar sin juldagspredikan är han tyst i avseende på värvarnas insats. Med all sannolikhet därför att den var obefintlig. Det Fryxell har att anföra i ämnet tvångsvärvning är från sommaren 1718 och det "värsta" som där sägs är att det skulle tas ut folk genom lottning om inte tillräckligt många frivilligt lät sig värvas, se Fryxell (1903), del 28, s. 23. För mer detaljer, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 619. Däremot förekom det säkerligen att gardesvärvarna gick hårt fram, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 617.

Ett system uppbyggt på lottning brukades f.ö. under en period i U.S.A., t.ex. under Vietnamkriget: http://usmilitary.about.com/od/deploymentsconflicts/l/bldrafthistory.htm och då precis av samma anledning. Fryxell hade möjligen inte gillat det heller.  

Sidan 782: Att sådant folk löpte fritt var upprörande då påbud för länge sedan utgått om krigsplikt för varje manlig undersåte.  

Fryxell hade nog inte tyckt om införandet av den allmänna värnplikten, för att inte tala om inkallelserna under andra världskrigets beredskapsår. Nu var det förstås inte så att alla vuxna män 1717/18 skulle vara inkallade, bara att fler grupper riskerade att hamna i krigsmakten.  

Sidan 782: Det har kommit fredsanbud från Danmark och Preussen, men kungen vill inte lyssna till fiender som stulit halva hans rike. Preussen erbjuder t.o.m. förbund.  

Ett egenartat argument - om det hade varit riktigt. Detta speciellt mot bakgrund av att det på sidan 780 talades om inledandet av fredsförhandlingar med tsaren, vars trupper ju höll Baltikum, Ingermanland och hela Finland. Att medan Preussen och Danmark sinsemellan höll i sammanhanget ytmässigt obetydliga områden i norra Tyskland.  

När det gäller förhållandet till Preussen var det så att i december 1717 sammanträffade den preussiske diplomaten F. E. v. Knyphausen med den svenske envoyén i Paris Daniel Cronström. Knyphausen ska under samtalet ha erbjudit sig att resa till Sverige för fortsatta fredsunderhandlingar. Knyphausen ska också ha framhållit som önskvärt att Karl XII inledde ett fälttåg på kontinenten, varvid Preussen skulle kunna lämna hjälp. Svenskarna blev givetvis eld och lågor, Karl XII lät genom hovkanslern v. Müllern i ett brev av den 7 januari 1718 framföra till Cronström att Knyphausen eller någon annan preussisk förhandlare var välkommen till Sverige, se Jägerskiöld s. 250 f.  

Så här har vi "180-gradersbrunner" i full aktion. Ett i verkligheten positivt svar blir i hans version ett tvärt avslag. Praktiskt när man driver en tes, men inte särskilt förenligt med de omtalade "urkällorna."

Knyphausens framstöt förefaller f.ö. ha varit någon typ av personlig aktion, inte en officiell preussisk förfrågan. När det sedan gäller Danmark säger Jägerskiöld (s. 106 f.) att det under 1716 och 1717 gick rykten om separata svensk-danska fredsförhandlingar, men att detta saknar grund. Några initiativ togs inte av någondera sidan "under Karl XII:s återstående livstid" (s. 107).  

Sidan 782: Rhyzelius veknar, han kan inte nog vörda och beprisa Karl XII:s egenskaper. 

Då ska förstås först tänka på att "jag-formen" gör den typen av beskrivningar till ett tecken på skrytsamhet. Om jag t.ex. skulle ställa mig upp och säga att Ernst Brunner är den störste författare som någonsin levat skulle det naturligtvis inte säga ett dugg om hur Ernst Brunner själv ser på sitt författarskap. Men om Ernst Brunner själv sade precis samma sak skulle det, tror jag, uppfattas som skäligen oblygt.  

När det sedan gäller Rhyzelius omdöme är det avgivet i hans på äldre dagar författade memoarer. Precis som i fallet med Swedenborg säger de därför inte mycket om hur Rhyzelius 1718 uppfattade Karl XII. Man ska dock notera att Rhyzelius inte sticker under stol med att han och kungen hade rejäla och heta diskussioner och att R. under inmarschen i Norge 1718 blev rätt gramse på kungen när denne antydde att Rhyzelius skulle bli biskop över de erövrade delarna.  

Sidan 782: Vissa grupper i Schlesien och Holland uppfattar Karl XII som Messias, detta anser Rhyzelius vara särskilt hugnelikt att höra.  

I ett par artiklar i Kyrkohistorisk årsskrift 1902 och 1914 har detta ämne behandlats. Den förste som uttryckte liknande åsikter om Karl XII var den i Åbo verksamme Petter Schäfer (ca 1660-1729), en radikal pietist som 1707 förklarade Karl XII vara kallad av Gud som ett redskap för kiliastisk förnyelse. Denna uppfattning stod han fast vid trots att han 1709 sattes i fängelse för sina angrepp mot den etablerade kyrkofromheten. Först i samband med Ulrika Eleonoras regeringstillträde tycks Schäfer ha ändrat uppfattning, förmodligen därför att hon i sin kungaförsäkran lovat bebehålla de kyrkliga förhållandena oförändrade, se KÅ  1914, s. 440 f. I KÅ 1902 redogör Herman Lundström för en fall i Rostock, där i januari 1718 en skomakare Schönfeld förhördes om dylika ting. Att Karl XII var Messias menade denne sig dock inte ha sagt, däremot fanns det andra personer i samma krets som ansåg detta. Det hela är rätt invecklat och de förhördas utsagor inte alltid helt lättbegripliga, men det kan nämnas att när Schönfeld vid ett tillfälle fick frågan om Karl XII själv ansåg sig vara en Messias så svarade S. att om kungen så stod framför honom och förnekade detta skulle Schönfeld framhärda - detta till och med om Karl XII lät hugga huvudet av honom.  

Det hela är knappast unikt. På sin tid skrev Johan Nordström en uppsats kallad Lejonet från Norden, vari han behandlade en profetia som i början av 1600-talet fick en stor spridning. Enligt denna skulle ett lejon från Norden, som Guds utvalda redskap, störta Antikrist och den dennes anhang. Nordström behandlar också dessa tankars eventuella betydelse för Gustav II Adolf själv. Nordström säger att det är omöjligt att avgöra saken, men det förefaller klart att kungen redan 1625 kände till hur hans eget namn kopplades ihop med profetian. Från kriget i Tyskland berättas om syner Gustaf Adolf ska ha haft, bland annat en som vidarebefordrats av hans general Gustaf Horn i vilken Gustav Adolf identifierade sig själv med ett i synen ingående lejon. Oavsett hur pålitlig uppgiften är, Horn är tydligen sagesman och inte den som nedtecknat det hela, så är det ett exempel på att tankar i samma riktning fanns långt före Karl XII. Peter Englund redogör i Den oövervinnerlige (s. 444) för hur Karl X Gustav utpekades som Lejonet från Norden.  

När det gäller Rhyzelius, Karl XII och Messias så kan konstateras att R:s egen berättelse inte innehåller något. Vidare så ter det sig osannolikt att Rhyzelius och Karl XII den 2 januari 1718 kände till en undersökning som påbörjades i Rostock den 10 januari. Detta oavsett om den 10 januari är enligt nya stilen och alltså den 30 december 1717 enligt den i Sverige använda gamla stilen, vilken Rhyzelius följer i sin berättelse.  

Sidan 782: Nyårshyllning på torget i Lund, livgardisterna rycker ut och avsvär suveräniteten.  

Det var sannerligen inte illa. Först och främst så var Livgardet förlagt i Stockholm, hos Karl XII tjänstgjorde endast två gardeskaptener, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 646.  

Sedan var det i sanning en högst sensationell uppgift att ett helt förband, Livgardet till råga på allt, redan i början av 1718 ska ha avsvurit suveräniteten. Här måste det handla om tidigare helt okänd s.k. urkälla. För vad innebär formuleringen? Jo, att Livgardet tog avstånd från enväldet, den rådande styrelseformen! Helt enkelt ett revolutionsförsök! Men det mest egendomliga är att Karl XII inte på minsta sätt blir upprörd, han tar i princip knappt notis om att det sker! Här hade det väl varit läge att låta honom avrätta hela Livgardet?

Skämt åsido, vad det här förstås handlar om är Brunners totala okunnighet om ämnet och om begreppet "suveränitet". Han har sannolikt snubblat över någon skildring av händelserna vid armén efter kungens död och tyckt att den väl kan användas i oförändrat skick även för ett tidigare tillfälle. Och det kunde den alltså inte...

Inspirationen torde Brunner ha hämtat ur Alexander Magnus Dahlbergs berättelse, som Brunner bevisligen använt (se t.ex. anm. till sid. 780-781).

Brunner (2005), s. 782 Dahlberg, Alexander Magnus, En karolins lefnadslopp. - Stockholm, 1911. - S. 89
"Till den följande nyårshyllningen på torget hade snön borttagits varpå livgardisterna ryckt ur sina kvarter, formerat i fyrkant, avsvurit suveräniteten och låtit sig exerceras." "sedan regementet upmarcherat på torget, formerades fyrkant och afsvors souverainiteten samt hyllades Hennes Kongl. Höghet..."

Dahlberg berättar här om händelserna efter Karl XII:s död, då alltsammans givetvis passar mycket bättre.

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10